Sverige, ett trasigt land i ruiner

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag är svensk och älskar mitt Sverige svenskt.

Svenska flaggan är ingen nazistflagga och meningen ”Jag älskar Sverige” betyder inte S*** H*** och namnet Sverige betyder inte H*** Hitler.

Tyvärr, i dagens trasiga samhälle måste en svensk som lägger ut ett foto på svenska flaggan i sociala medier även tillägga meningen ”OBS! Jag är inte rasist”. Publicerar man ett ord, en mening eller en bild som en liten majoritet av befolkningen i landet kan vrida och förvränga sönder så kraftigt att det till slut anses vara rasistiskt, blir det häxbränning på svensken. Ja, observera att jag skrev Svensken. Det är häxjakt på det svenska folket, av dennes egna folk. Yttrandefriheten existerar inte längre. Att poliser under protest över deras låga löner bar tejp över munnen, är inget om yttrandefriheten om att älska sitt land. Där är läpparna både hopsydda och hoplimmade.  Det är hysch hysch, annars blir du jagad tills fötterna blöder, lungorna bränns och hjärtat exploderar, och ändå ska du brännas på bål, helst flera gånger om.

Varför detta? Jo, för att du lade ut en bild, ett ord, en text eller något annat som symboliserar Sverige på sociala medier.

Jag är trött på att jag, och många andra, måste be om ursäkt för att jag är svensk.

Jag är även trött på att jag och andra måste lägga ut kommentaren ”Jag är inte rasist”, när vi publicerar något som symboliserar Sverige på sociala medier.

Jag är trött att bli kallad för rasist när jag går ute med ett gult linne och blåa shorts.

Jag är förbaskat trött på att bli kallat för rasist när jag har en jacka som har en minimal svensk flagga på armen.

Och frågan är.. Vem fan är rasist egentligen?

Jag föddes i ett blågult land med mycket skratt och lite våld, där jag vågade vara ute och umgås med vänner, gå en mil enkel väg, för att komma till centrum, och vara ute långt efter de mörka timmarna. Idag vågar jag snart knappt vara ute under dagtid med familj och vänner, på grund av allt våld och elände som är…

Jag förstår meningen ”det var bättre förr”, för det är just den meningen som jag så hjärtskärande kommer få säga till mina barn och barnbarn, om vi alla överlever detta fallna land. Men det är samtidigt den meningen som jag inte vill säga. Jag vill heller inte behöva säga: Under de årtionden jag växte upp blev förändringen av landet som kanten mellan vitt och svart. De möts vit ett minfält med en vallgrav av senapsgas omringat av napalm och det enda vi väntade på, var atombomben.

Helvetes portar har slukat Sverige. Inget är som förr. Dagligen möts man av flertalet rubriker i medier om hot, våld, rån, mord, och mycket mycket mer som människan orsakar detta trasiga samhälle.  Vi är inte ens längre trygga i våra egna hem som ska vara det ställe som man ska känna sig trygg på. Jag ska inte behöva vara rädd för att gå ut, oberoende på vilken tid det är på dygnet, och fundera om jag kommer få komma hem hel och ren… Och framför allt, levande.

… Det är över nu… Oberoende på vilka vi är eller vad vi arbetar som, så behöver vi bära skyddsvästar både i arbete och nästan även under fritiden. Till och med ambulanspersonal måste bära skyddsvästar! Det har helt enkelt gått för långt och då är det inte ens inbördeskrig i landet. Eller är det just det? Har media bara lyckats tysta ner det hela för att det inte ska verka så hemskt som det kanske egentligen är, så som de har gjort med allt annat?

Vi har blivit sågade vid fotknölarna och blivit nergrävda, men hur långt ner behöver Sverige egentligen gå? Hur länge till måste Sverige lida? Ligger vi redan i en mörk grav som vi inte kan gräva oss ur, för så fort vi försöker, så hälls det på mer jord? Även om vi gräver så fingrarna blöder och blir uppätna av maskar så fortsätter vi att hälla på mer jord över oss själva. Stenar och jord fastnar i våra ögon och börja irritera, svida och värka. Stenarna river upp våra ögon så kraftigt att vi börjar blöda och gråta blod. Men de gör oss också blinda.

När blir begravningen för landet officiell?