Ett krig...
Jag föddes till soldat. En soldat som idag bekämpar ett krig som förbereddes månader innan jag föddes, men startades först när jag var 9 år gammal. Det är ett krig som kommer pågå under hela min livstid och försvinna med min död.
Kriget har skördat många av mina drömmar och ger jag upp, faller jag lätt offer för fiendens armé.
Dagarna är långa och nätterna är ännu längre, även om dom är alldeles för korta. Det är många mil har jag fått springa, många berg jag bestigit och världens alla sjöar och hav jag fått simma över - allt utan stopp för att hämta andan.
Men jag måste springa flera mil, bestiga många berg och simma över världens alla sjöar och hav för att undkomma fiendens armé. Jag måste vara snabb och smälta in i miljön. Jag får inte söla och inte heller sticka ut, för då hittar dom mig. Dom är experter på tortyr. Ibland torterar dom mig under flera dagar och ibland kan dom släppa mig och ge mig lite försprång. Det är ett försprång som förbereder mig på en jakt av stress, ovetskap, hopp, förtvivlan, en sjuklig utmattning, och en tro på att jag kan, för att sedan hittas igen och torteras på nytt. Ibland extremt. Detta har pågått i närmare 18 år och det är långt ifrån över.
När jag blivit släppt har jag ibland sökt mig till någon att förlita mig på. Ibland har det tagit dagar, veckor och ibland månader, men till sist har jag hittat någon som jag hoppats kunnat gömma mig från fiendens armé.
Även om jag berättat om fiendens armé, jakterna, de långdragna tortyrerna och att jag sprungit många mil, bestigit många berg och simmat över världen alla sjöar och hav, så har jag inte blivit betrodd. Jag har fått kalla handen och blivit avvisad och utskickad för att fortsätta min flykt från fiendens armé.
Flykten förstör mig både fysiskt och psykiskt. De avvisande människorna förstör mig både fysiskt och psykiskt och tortyren tar nästan livet av mig.
Men jag föddes till en soldat och de enda som förstår mig är mina medsoldater, mina bröder och systrar.
Vare natt går vi och lägger oss och virar ett skyddande skal runt omkring oss. Ett skal som vi hoppas förhindrar fiendens armé från att hitta oss. För varje morgon kämpar vi oss ur skalen för att breda ut våra vingar och förbereder oss för att flyga. Flyga fritt som en nyfödd fjäril för att utforska världen. Men våra vingar klipptes vid födseln och än idag får vi bekämpa ett krig som påbörjades månader innan vi föddes. Ett krig i fibromyalgins tecken.
©Sandra-Linnea Johansson
Kriget har skördat många av mina drömmar och ger jag upp, faller jag lätt offer för fiendens armé.
Dagarna är långa och nätterna är ännu längre, även om dom är alldeles för korta. Det är många mil har jag fått springa, många berg jag bestigit och världens alla sjöar och hav jag fått simma över - allt utan stopp för att hämta andan.
Men jag måste springa flera mil, bestiga många berg och simma över världens alla sjöar och hav för att undkomma fiendens armé. Jag måste vara snabb och smälta in i miljön. Jag får inte söla och inte heller sticka ut, för då hittar dom mig. Dom är experter på tortyr. Ibland torterar dom mig under flera dagar och ibland kan dom släppa mig och ge mig lite försprång. Det är ett försprång som förbereder mig på en jakt av stress, ovetskap, hopp, förtvivlan, en sjuklig utmattning, och en tro på att jag kan, för att sedan hittas igen och torteras på nytt. Ibland extremt. Detta har pågått i närmare 18 år och det är långt ifrån över.
När jag blivit släppt har jag ibland sökt mig till någon att förlita mig på. Ibland har det tagit dagar, veckor och ibland månader, men till sist har jag hittat någon som jag hoppats kunnat gömma mig från fiendens armé.
Även om jag berättat om fiendens armé, jakterna, de långdragna tortyrerna och att jag sprungit många mil, bestigit många berg och simmat över världen alla sjöar och hav, så har jag inte blivit betrodd. Jag har fått kalla handen och blivit avvisad och utskickad för att fortsätta min flykt från fiendens armé.
Flykten förstör mig både fysiskt och psykiskt. De avvisande människorna förstör mig både fysiskt och psykiskt och tortyren tar nästan livet av mig.
Men jag föddes till en soldat och de enda som förstår mig är mina medsoldater, mina bröder och systrar.
Vare natt går vi och lägger oss och virar ett skyddande skal runt omkring oss. Ett skal som vi hoppas förhindrar fiendens armé från att hitta oss. För varje morgon kämpar vi oss ur skalen för att breda ut våra vingar och förbereder oss för att flyga. Flyga fritt som en nyfödd fjäril för att utforska världen. Men våra vingar klipptes vid födseln och än idag får vi bekämpa ett krig som påbörjades månader innan vi föddes. Ett krig i fibromyalgins tecken.
©Sandra-Linnea Johansson
Kommentarer
Skicka en kommentar